Psykisk ohälsa är på många sätt tabu i vårt samhälle. Trots att det idag är år 2015 och vi borde veta bättre så är det fortfarande genant att ha ont i själen och psyket. När vi hör om människor som lider av psykiska sjukdomar känner vi oss obekväma, kanske upplever vi till och med obehag. Jämför med vilken fysisk sjukdom som helst, då är det snarare känslor som empati och en önskan att hjälpa och stötta som fyller oss. 

Men när jag tittar runt på sociala medier så ser jag ändå en positiv trend. Fler och fler vågar prata om det, fler och fler vågar berätta sina historier utan att skämmas. Och fler och fler vågar ställa frågor. Hur skulle vi kunna veta vad något innebär om vi inte vågar ställa frågan? Hur skulle vi veta hur vi bör förhålla oss och agera?

För ungefär 1 ½ år sedan hade jag, 21 år gammal, precis börjat arbeta på mitt första riktiga jobb efter ett par år på universitetet. Jag älskade mitt jobb från dag 1, både arbetsuppgifter och kollegor. Så när kroppen började göra mig uppmärksam på att den stress och de krav jag levt med under många år höll på att gå över styr, ignorerade jag signalerna och rusade vidare. Huvudvärk, magsmärtor och tungt att andas. En trötthet smög sig på som jag inte kunde vila mig fri ifrån. Ett par veckor innan jul i december 2013 kollapsade jag hemma på mitt eget hallgolv. Det var verkligen som om någon slet bort mattan under fötterna på mig. Som om den totala bristen på energi och kraft slog mig i huvudet med sådan kraft att jag inte längre kunde stå på benen. Tårarna rann längs kinderna och det kändes som att lungorna krympte ihop tills jag nästan inte fick någon luft. 

Under veckorna som följde gjorde jag i stort sett inget annat än att sova och gråta. Aptiten försvann och jag rasade i vikt. Jag fick börja äta antidepressiv medicin och påbörjade samtalsterapi hos en psykolog. Det dröjde flera veckor innan jag kunde skratta. Det dröjde månader innan jag började skymta mitt riktiga jag bakom slöjorna av trötthet och ångest. 

  

Idag skulle jag säga att jag mår bra. Jag är lycklig och har aptit på livets äventyr. Men är jag frisk? Njae. Jag tror aldrig att jag kommer tillbaka till det mående jag hade innan utbrändheten. Trots att jag idag kan njuta av olika aktiviteter, se fram emot en fest eller hålla igång från morgon till kväll så har jag inte samma energi som jag brukade. Det är som att min reservtank krympt och dräneras snabbare. Vissa dagar känner jag mig pigg och nästan outtröttlig, andra dagar är betydligt tyngre. Men jag är på väg åt rätt och håll och för varje bakslag, varje uppförsbacke, får jag mer kunskap om hur jag ska leva mitt liv för att må så bra som möjligt. För att minska antalet uppförsbackar till ett minimum. Och de dagar då allt känns mörkt och hopplöst – då tillåter jag mig att känna så. Jag tillåter mig att vara ledsen och låter smärtan i själen komma till ytan. Det är okej. Sluta trycka tillbaka, gömma undan och sätta upp fasader.  Ge dig själv tillåtelse att känna. Det är okej. För dagen därpå är det ljusare igen, glöm inte det. Det kommer bli ljusare

depression, minhistoria, psykiskohälsa, trötthet, utbränd, utmattning, utmattningsdepression, ångest,

1 kommentarer

ISA

21 Apr 2015 23:30

blev jätteberörd av detta. SÅ fin text och så härligt hur långt du kommit, även om livet kanske fortfarande är kämpigt ibland. KRAM!

Svar: Tack snälla du! <3 Kram
Mielo

Kommentera

Publiceras ej