Under de senaste åren har begreppet och rörelsen feminism verkligen vaknat och slagit ut i full blom. Det skrivs krönikor, blogginlägg publiceras, demonstrationer genomförs, åsikter twittras och Fi röstas nästan in i riksdagen. Orakade armhålor, diskussioner om manshat och rosa ballonger. Och jag har inte velat (vågat?) kalla mig feminist, förrän idag.
Ju mer jag har satt mig in i debatten och lyssnat på och reflekterat kring en rad väldigt olika feministers röster, desto mer har jag funderat på varför jag inte velat kalla mig feminist tidigare. Vad är det som skrämt mig och fått mig att ta avstånd? Och i takt med att jag rotar fram dessa anledningar växer styrkan och stoltheten inom mig att från och med nu alltid stå för att jag är feminist.
Det korta och enkla svaret består av två delar. Dels en enorm okunskap, dels ”extremfeminismen”. Okunskapen yttrade sig i form av att jag helt inte visste vad ordet feminism egentligen betyder, och att jag inte var medveten om hur kvinnors situation ser ut runt om i världen. Naturligtvis är jag inte fullärd idag heller, men jag har bestämt mig för att öppna ögonen. Jag har insett att jag faktiskt vill veta hur läget ser ut, och att det på många sätt är min skyldighet som medmänniska.
Och så har vi extremfeminismen. Som den skrämde (och ibland fortfarande skrämmer) mig. Kvinnorna som skriker att de hatar män, att en inte kan vara en riktig feminism om man rakar sig under armarna (alltid detta uttjatade exempel…) och sminkar sig, och att småpojkar måste bära rosa klänningar och leka med dockor. Som vill förinta könen istället för att fokusera på att jobba bort socialt skapade könsroller.
Det jag lärt mig nu är att dessa extremer bara är en liten, liten del av den feministiska rörelsen. Att de allra flesta som stolt väljer att kalla sig feminist helt enkelt kämpar för individens lika värde och rättigheter, oavsett kön. Och att ju mer en tänker på de strukturella och normbaserade könsskillnaderna, desto sjukare inser man att de är.
Så från och med nu ska jag med stolthet svara ”Självklart!” när någon frågar om jag är feminist. ”Är inte du?”.
Kommentera